ZarahGustavzzon

Man hör om olyckor ständigt
man läser om folk som har det eländigt
man är medveten om risker runt omkring
men egentligen har man inte fattat någonting!

Först när olyckans öde drabbar någon nära
får man känslan av maktlöshet bära
En balansgång mellan förtvivlan och hopp
en inre röst som skriker: ge inte opp!
Man kan inte hejda sin oro och gråt
å vet inte hur man ska bära sig åt!

Plötsligt ser man faror runt varenda knut
en växande oro som inte hittar ut
Hela tillvaron vänds upp och ner
man vill inte stå hjälplös mer
Man vill hjälpa personen man håller så kär
man vill veta om allt blir bra och när!

Rädslan för framtiden, rädslan att förlora
gråta, snörvla, snyfta och snora
Även om hoppet är det sista som sviker
även fast man jobbiga tankar undviker
så kan man inte skratta och leva som förr
när ödet står å knackar hårt på allas vår dörr

11 dagar kan kännas som hundra år
samtidigt känns det som man fick beskedet igår
Det är extra jobbigt att sakna
en närstående som man inte vet kommer vakna
Men plötsligt är det som om allt vänder
man kan se ljuset och något händer

Jag är tacksam att lillebror kämpat så hårt
och att vi alla har varandra när det är svårt
Man har insett att världen är full av vänner
personer som verkligen bryr sig som vi knappt känner
Faran är inte över än
och det är en lång väg kvar att gå men...
...äntligen har lillebror börjat vakna i sin egen takt
och vi har fått bekräftat att han haft änglavakt!

När denna resan är över och vi helt kan andas ut
så kanske det ändå fört med sig något gott tillslut
Vi alla vet nu hur snabbt livet kan vända
när man minst anar det kan vad som helst hända
Så man ska glädjas åt varje sekund som är bra
ta hand om varandra och uppskatta vad man ha

Hoppas att ödet nu knackar mjukare på lillebrors dörr
och att allt snart blir precis som förr

© Copyright Anna Gustavsson